Jag har inte hittat tiden som behövs för att skriva här på sista tiden eftersom jag lämnade mitt nya hemland för att hälsa på i Sverige en vecka vilket sedan plötsligt tyvärr blev fler. Mitt flyg tillbaka gick den 13e mars men planet lämnade Kastrup utan mig och min fru eftersom det var just efter den oerhörda naturkatastrofen i nordöstra Japan följt av problemen med kärnkraftverket i Fukushima. När jordskalvet kom den 11e Mars var det morgon på kontoret i Sverige och min chef och jag diskuterade resursplanering på mail men plötsligt avbröts det med att hon skrev att ”a HUGE and I really mean HUGE earthquake just struck Japan”. Hon är japan och därför van vid jordbävningar och dessutom en av de tuffare kollegorna jag arbetat med så jag visste innan jag hann gå in och se nyhetsrapporteringen att detta verkligen var någonting utöver de frekventa skalven som vi vant os vid under vår tid där. Jag kan knappt beskriva hur tungt mitt hjärta kändes när jag under de följande timmarna satt framför den statliga televisionen NHK och såg förödelsen och människorna runt Sendai som förlorat vänner, familjer och sina hem medan jag ju inte ens varit i närheten av det om jag ändå varit i Japan och nu dessutom satt i en lägenhet i Malmö.

Sedan dess har jag ägnat all ledig tid åt att gå igenom nyhetsrapporteringen och vetenskapliga rapporter för att bedöma läget för våra anställda (och givetvis mina vänner i Tokyo). Flera av mina vänner i Tokyo som kommer från andra länder har lämnat landet eller åkt söderut för en tid för även om det inte varit någon större fara än så länge att vistas där är riskerna med kärnkraften svårbedömd och diffus samtidigt som det ibland varit flera efterskalv på över 6 på richterskalan per dag. Med den informationen som fanns tillhands och under den stress det inneburit att vara i Tokyo känns det självklart att många gjorde valet att åka hem för en tid. Speciellt om sitter med sin familj och hör information ropas ut på ett språk man inte förstår och lokala vänner har en plan B som innebär att åka till släktingar söderut.

Men, i den japanska kulturen sätter man sin grupp först även i en tid som denna och det är inte helt accepterat att som Gaijin (utlänning) bli en "Flyjin" (nytt uttryck för utlänningar som flyger iväg från Japan). I en undersökning av HR-konsulterna the Chapman Consulting Group från den 15e Mars ställer de frågor om man har bett de ex-pats man har att åka hem och en personalchef i Tokyo ger ett svar som visar på en problematik många företag kan möta:  

 “Most Japanese would lose the trust on the person if the expat executives return to their home countries at this moment. At this moment, in Tokyo and Osaka, we have no serious issues except for the scheduled power outages. I suggest that if they are scared, only their families should return to their home country, and this should be kept confidential from other employees.”

Bland elavbrotten och fabriker som inte längre kan leverera som tänkt kan det skadade förtroendet för de som inte stannade kanske bli ett problem som internationella företag måste hantera även om jag hoppas att de löser sig genom att prata om vad som hänt och berätta hur det känns att som icke-japan, från ett land där jordskalv kan vara ett lätt abstarkt fenomen, ha varit Tokyobo under de senaste veckorna. Om någon som läser detta har erfarenhet av liknande situationer eller tips om forskning på området är jag väldigt intresserad av att diskutera detta så skriv gärna i kommentarerna.

Som situationen ser ut idag planerar jag att åka tillbaka snart, i alla fall under en tid. Körsbärsblommorna slår snart ut och parkerna fylls nog som vanligt av tokyoiter som tillsammans firar att våren kommit men i år kommer gemenskapen ha en djupare mening än tidigare. Det är på det Japan måste bygga sin framtid efter att ha sårats av de senaste veckornas obeskrivliga naturkatastrofer.

PS Om du vill göra en insats rekommenderar jag att ge ett bidrag tilll Läkare utan Gränser eller Röda Korset. Jag tror på att inte öronmärka pengarna utan att lita på att dessa erfarna organisationer använder dem där i världen det bäst behövs just nu i dessa oroliga tider.

Permalink   Allmänt   Kommentarer (0)   Trackbacks ()

Det är en del av kulturen här att det är väldigt ångestframkallande att göra fel och medveten om det mådde jag nästan lite dåligt av medkänsla för något år sedan när Toyota hamnade i problem och fick hela USA på sig. Det var ju ett mycket allvarligt fel men jag har svårt att tänka mig en värre position att vara på i arbetslivet just då än på en chefspost ansvarig för bromsarna på Toyota.

Det sagt upplever jag inte att man inte talar om när man gör ett misstag men däremot undviker man att göra det till det yttersta. Fokus på kvalitet är enormt och man lämnar till exempel inte arbetet innan man är helt säker på att man gjort allt man åtagit sig att göra till perfektion, men mer om det en annan gång.

Eftersom man, även om man jobbar så uppenbarligen, helt klart kommer göra fel på jobbet och det är allmänt känt att man lär sig av sina misstag vill jag bara dela med mig av några enkla punkter från ”Harvard Management Mentor” på hur man hanterar situationen på ett sätt som leder till utveckling: 

• Beskriv. Förmedla en övergripande bild av problemet och förklara konsekvenserna. Lägg tonvikt på det du tror är mest viktigt för din chef.
• Identifiera en lösning. Rekommendera en specifik lösning eller tillvägagångssätt och gärna med alternativ att välja på.
• Analysera din lösning. Förmedla fördelar och nackdelar och hur de kommer påverka resultatet. Var förberedd på att diskutera risker och hinder som kan bekymra din chef.
• Ta på dig ansvaret. Låt din chef (och andra påverkade!) veta att du kommer ta ansvar för att lösa problemet och resultatet av ditt förslag.

Jag tycker fortfarande det händer lite väl ofta (mig själv inkluderat) att man försöker hitta orsaken till problem hos andra eller i de allmänna omständigheterna men nu slutar vi med det, erkänner och utvecklas med misstagen.

PS Punkterna ovan fick jag reda på genom en väldigt bra källa till inspiration i arbetet, Bnet. Där hittar man numer också Suzanne Alexander, känd för att ge pragmatiska och ofta kloka svar på personalfrågor på sin blogg ”Evil HR Lady”.

Permalink   Allmänt   Kommentarer (0)   Trackbacks ()

Det sägs att det är omöjligt att säga upp personer i Japan och det är inte långt från sanningen. I vissa fall. Jag har tyvärr behövt arbeta med detta en del av flera olika skäl under de senaste åren. Medan vår samtalspartner i Sverige är facken som i min erfarenhet ofta har företrädare med ett stort intresse och erfarenhet från branschen får man i Japan snarare möta statens rigida praxis baserade på efterkrigstiden affärsklimat. För att vara lite snälla mot Naoto Kan-san och hans parlament här är inte lagen i sig så pass strikt men utfallen i domstol säger i princip att om man inte står på ruinens brant, kommer helt sluta med en viss verksamhet eller ska överge Japan kan man inte säga upp personer som inte frivilligt gått med på det. Jag är verkligen för att individer ska ha en anställningstrygghet, framför allt för att man ska kunna våga stå upp och säga ifrån om man inte håller med om saker utan att riskera en uppsägning, men man ser tydligt här att ett för strikt regelverk varken är bra för individen eller företaget.

Eftersom den ekonomiska situationen i Japan är fortsatt tuff är det svårt att komma in på arbetsmarknaden trots dagliga rapporter om bristen på arbetskraft. Företag vågar inte ta den ekonomiska risken det innebär att permanent öka kostnaden för personal så istället använder företag fler och fler konsulter och korttidskontrakt. Den här otryggheten är ju inte heller bra ibland men istället för att förnya synen på arbetsrätt har man skärpt reglerna och kontrollen av dem så nu står arbetsmarknaden rätt stilla. I alla fall för alla som är utanför den idag. Som vanligt försöker regeringen ta sig ur en situation genom att förbjuda det man inte riktigt gillar istället för att erbjuda ett alternativ.

Men man kan börja se en en tendens till förändring. Inom elektronikbranschen måste företagen inrika dig på den globala marknaden och där är användarvänligheten, som gränssnitten i operativsystem som Android och Windows från utländska företag som Google och Microsoft, viktigt för att lyckas. Japan ligger långt framme inom hårdvara men efter att till exempel ha försökt boka resor här, där det ibland finns en engelsk sida men man måste kunna Japanska för att öppna den, kan man misstänka att förståelsen för den moderna användaren är lägre. För att komma någonstans här behövs ny kompetens från en ny typ av ingenjörer och User Interface designers som i många fall inte finns på storföretagen idag.

Jag tror att detta starkt kommer bidra till att förändra tanken om den livslånga anställningen. Utvecklingen sker i sådan hög hastighet som kräver att man hela tiden förnyar sin kompetens på ett sätt som blir väldigt svårt med en helt konstant personalstyrka som varit på samma företag i 20 år och att vara först och smartast inom tekniken är en stolthet som Japan inte vill förlora. Här har vi en fördel i Sverige som har stark IT kompetens med företag som TAT (nu köpt av RIM som gör Blackberry), Polar Rose (nyss köpt av Apple) och Spotify som ligger långt före det ett land som Japan med 128 miljoner invånare hitills lyckats ta fram för den globala marknaden. Heja Sverige där.

Permalink   Allmänt   Kommentarer (0)   Trackbacks ()

Jag bor i världens största stad. De 35 miljoner invånarna gör Tokyo till en plats där olika kulturer och sätt att arbeta möts. Det är en plats där de tekniska framstegen stundtals känns som hämtade från framtiden medan samhället samtidigt kan vara oerhört konservativt. Så historia och framtid möts och på vägen till mitt arbete som HR Business Partner påminns jag om det varje morgon när jag passerar traditionella tempel som står bredvid lätt hisnande skyskrapor.

Mitt jobb här är globalt inriktat samtidigt som jag arbetar i ett land där de lokala förhållandena är viktiga att förhålla sig till och kan stå i klar kontrast. Ibland är de lite fast i vad jag hoppas snart kommer vara det förgångna. Japan är nämligen i en utmanande ekonomisk och arbetsmarknadsmässig situation. Trots det syns inte någon större förändring när det gäller invandring, livet för föräldrar och möjligheten för kvinnor att ha en karriär på samma villkor som män.

Jag flyttade hit i september 2009. Eftersom det är lätt att falla in i alla stereotyper som finns om arbetslivet i Japan tror jag att det är bra att ha varit här ett tag för att kunna skildra det. Jag vill däremot inte påstå att jag är en expert som står är över det. Man lär nog inte känna Japan riktigt utan att kunna språket och min blygsamma nivå är sällan nog. Det är som man kanske kan tänka sig en av de största utmaningarna med att bo här. Även om det fungerar rent professionellt att arbeta på engelska är det svårt att verkligen komma nära kollegor och ännu tydligare bli det när det gäller vänner.

Om allt detta, hur det är att leva och arbete i den här staden, kommer den här bloggen handla om.

Jag hoppas också kunna bjuda på en del gästinlägg från andra personer inom relevanta områden som jag lärt känna här men främst är det jag som ger er HR rapporter från ett av affärskvarteren längs Yamanote Line.

Permalink   Allmänt   Kommentarer (0)   Trackbacks ()