Idag är det relativt ovanligt att befinna sig i en ren mästare- och lärlingssituation. Detta tycker jag är synd, för vem skulle kunna lära dig mer om ett ämne som du är intresserad av än just en person som redan är insatt i det? Själv tycker jag att det är helt ovärderligt att ha en mentor.  Någon som varit med ett tag och som vet hur saker och ting fungerar i yrkeslivet. All teori som alla studenter, liksom jag själv, får ta del av är av stor vikt men kan ibland vara svår att se igenom och urskilja verkligheten bakom. En mentor är då en person som kan hjälpa till att omvandla denna teoretiska kunskap till någonting användbart och verkligt. En länk ut i yrkeslivet.

För ungefär ett år sedan hörde jag talas om ett mentorskapsprojekt som det fanns möjlighet att vara med i. Ett samarbete mellan Jusek och Advantum, http://www.jusek.se/templates/JK_SimplePage.aspx?id=49301. Jag blev jätteintresserad och gick med i projektet. Till att börja med skulle vi ringa runt till olika företag, för att försöka hitta en person som skulle vilja ställa upp som mentor. Det var dock inte det lättaste. Efter att länge ha sökt med ljus och lykta utan resultat pratade jag med de studenter i min klass som ansvar för projektet. De hade några potentiella mentorer som anmält intresse sedan tidigare år och på detta sätt hittade jag min mentor.

Jag har det stora nöjet och äran att ha en helt fenomenal mentor, Pia Juhlin Åstrand, http://kortajobb.blogdrive.com/. Sedan terminsstarten i höstas har vi träffats ungefär en gång i månaden och diskuterat allt mellan himmel och jord. Hon har visat mig sin bild av yrkeslivet, låtit mig träffa många intressanta människor och delat med sig av egna värdefulla erfarenheter. Detta är någonting som skolan aldrig skulle kunna förmedla. Det är fullt fokus och jag får verkligen chans att ställa alla frågor jag kan komma på.

Det råder delade meningar om ifall ett mentorskapsprojekt faktiskt kompenserar för att det inte ingår någon praktik i vår utbildning. Utifrån mitt perspektiv tror jag att detta faktiskt ger mig mer. Det har förutom mycket annat gett mig ett vidare perspektiv på vilka val och möjligheter som finns när det gäller arbetsplatser och inriktningar när jag är klar, än vad jag tror att en praktik skulle göra. Praktik skulle medföra konkret kunskap om hur det går till på en arbetsplats. Förvisso viktig kunskap, men ändå någonting som jag tror faller på plats så småningom när man börjar en anställning. Dessa mentorsmöten skapar istället en personlig relation och är någonting som jag kommer bära med mig resten av livet. Detta är verkligen någonting jag rekomenderar.

Tack Pia!

Permalink   Allmänt   Kommentarer (0)   Trackbacks (0)

Igår när jag vaknade var jag lite låg och kände mig orolig inombords. Jag hade en föreläsning på förmiddagen som handlade om psykologisk testning som jag inte riktigt lyckades koncentrera mig på. När det blev lunch gick jag och en nära vän och satte oss på ett café för att prata och äta lite.  Efter en stunds lunchande insåg jag med hennes hjälp, att min oro främst kom sig av att ingenting lagt sig på plats ännu inför kommande tentor och uppsats.  Även om jag i bakhuvudet vet att det kommer bli bra har jag lite svårt att hålla kaoskänslorna och oron borta innan allt är planerat och flyter som det ska.

Efter lunchen kändes allt i alla fall bättre och vi skildes åt. Jag gick iväg till min verkstadsplats för att göra klart en beställning till en kund. Beställningen var ganska avancerad och verkligen en utmaning för mig, vilket gjorde att jag gruvade mig lite. Jag såg framför mig att det skulle bli en lång kväll med hammaren, lödkolven och filen.

På väg till verkstan försökte jag ringa en väninna, också silversmed, för att få lite sällskap, men utan svar. Jag gick upp ur tunnelbanan och vem tror ni att jag mötte? Jo just tjejen som jag precis försökt få tag i. Tillslut fick jag alltså sällskap i alla fall.

Det mest spännande var dock när vi kom fram och precis hade börjat arbeta. Då ringde det på min mobil. Ett nummer som jag inte kände igen. Jag svarade ”Hej! det är Mia.” och fick då till svar ”Hej! Det är Tina från Nyckeltalsinstitutet”.  Jag blev helt chockad. I andra änden var alltså kvinnan som jag, under två veckors tid, tänkt höra av mig till. Hon ville höra med mig om det var okej att länka till min blogg från deras hemsida, vilket gjorde att jag kände mig jättestolt och glad. Hon hade dessutom läst mitt inlägg om vilket ämne jag ville behandla i min uppsats och tyckte att det lät intressant. Vi bestämde tillslut att vi ska mötas i början av nästa vecka.

När jag lade på hade jag ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra. Till på köpet hade jag inte längre en tanke på att min beställning skulle vara svår att göra, den blev jättebra och det gick av bara farten.

När jag, glad i hågen, skuttade hem från verkstan var den oroliga känslan i magen och nedstämdheten helt som bortblåsta, inte ens ett uns fanns kvar.

Permalink   Allmänt   Kommentarer (2)   Trackbacks (0)

Ett lite försenat inlägg. Skrevs fredagen den 29/1.

Nu har alla handledare inför c-uppsatsen presenterat sig. Jag har dessutom varit inne och tittat på ämneskatalogen, där uppslag till ämnen finns och vilka handledare som kan tänka sig att handleda vad. Mycket låter otroligt spännande och en del av mig känner att jag skulle kunna tänka mig att forska hela mitt liv. Det finns så mycket jag skulle vilja veta som det ännu inte forskats så mycket kring.

Idag var jag och hade möte med en av handledarna, en mycket trevlig professor på psykologiska institutionen som håller på med beslutsfattande i trafiken. Han hade många spännande idéer, dock en bit ifrån det område jag tänkt att min uppsats ska handla om. Även om vi ganska snart insåg att han inte var helt rätt professor för mig och min uppsats så var han otroligt inspirerande och fick mig att tro på att det här kommer gå bra och bli roligt. Det var mycket värt i denna del av processen.

Som plåster på såret, för att han inte kunde vara mig behjälplig, gav han mig en bok om sin tidigare forskning kring hur arbetares motivation påverkar säkerheten på arbetsplatsen. Jag tog tacksamt och intresserat emot boken och tänkte att det var synd att inte han kunde vara min handledare. Jag tror att vi hade kunnat arbeta bra ihop.

Permalink   Allmänt   Kommentarer (0)   Trackbacks (0)

Nu börjar det dra ihop sig inför C-uppsatsen. Min plan var att få uppslag till ämnen under höstens intressanta psykologikurser. Men ack vad jag bedrog mig. Kurserna var spännande men det dök aldrig upp någonting som jag verkligen ville fördjupa mig i, mest kuriosa och sådant som varit mer eller mindre självklart eller applicerbart på verkligheten direkt. Därför satt jag tillsammans med min mentor härom dagen och spånade idéer till en uppsats. Vad är jag intresserad av?

Under dessa tre år måste det ha kommit upp mängder med uppslag som jag helt enkelt bara inte lagt märke till. Det är som en av mina konstlärare alltid sa ”inspiration kommer inte flygande till en, den får man leta upp själv”. Mycket visa ord tycker jag, få saker kommer till en utan att man behöver anstränga sig.

Efter en stunds brainstorming hade jag med hjälp av min mentor i alla fall en hel uppsjö ämnesområden som skulle kunna vara spännande. Sedan tog det inte lång tid innan jag fann ett område som jag fastnade vid. Personalekonomi, nyckeltal och beslutsfattande. Superspännande! Varför hade jag inte tänkt på det tidigare?

Härifrån får vi se vad som händer, första idéskissen är nu färdig. Nu ska jag försöka få tag i en handledare som ägnar sig åt forskning inom liknande område och antingen kanske anpassa mig lite efter hanledarens forskning alternativt ta kontakt med nyckeltalsinstitutet och höra om de har något uppslag eller område som de skulle vilja ha hjälp med att undersöka.

Jag känner mig jättenervös inför hela processen. Det är första gången jag ska skriva någonting såhär avancerat helt själv och jag behöver hela tiden påminna mig själv om att många innan mig har varit i precis samma situation och klarat av det, så det tänker jag också göra!

Permalink   Allmänt   Kommentarer (3)   Trackbacks (0)

Jag är nu inne på min sista termin på PAO-programmet vid Stockholms universitet och fick nyligen erbjudandet att börja blogga. Jag tyckte det lät väldigt spännande, någonting nytt som jag aldrig har testat tidigare. Min främsta tanke är att blogga om vad som händer i skolan såhär i slutskedet av utbildningen samt ventilera tankar och funderingar som poppar upp under terminens gång. Jag förväntar mig en mycket innehållsrik och spännande vår med C-uppsatsarbete, arbetsansökningar, nya intryck och många utmaningar.  Har du några tips, funderingar eller förslag är detta alltid välkommet.

Väl mött!

Permalink   Allmänt   Kommentarer (0)   Trackbacks (0)